Det var mycket som talade emot KAIK inför helgens drabbning med KSK U. Efter fem derbyn står vi fortfarande utan poäng mot våra antagonister inom kommungränsen. Dessutom har konstgräs knappast varit vårt favoritunderlag, och än en gång flyttades matchen från en strålande gräsmatta till en supertrist konstgräsplan. Samma sak hände tre gånger förra året: vi trodde att vi skulle få spela på fina arenor runt Nyköping men hamnade på trista Rosvalla och svarade inte direkt för några minnesvärda insatser. Den här gången gick flytten från Backavallen A till Backavallens konstgräs, vilket förstås inte är en lika stor försämring, men ändå trist. När domaren blåste igång såg det också ut som en ointressant försäsongsmatch. Bollmottagningarna och passningsspelet var svaga, men framför allt saknades den fighting spirit som krävs i duellerna.

Vi kommer inte upp i press och får överhuvudtaget inte tag i bollen. Trots KSK:s stora bollinnehav lyckas vi åtminstone begränsa deras målchanser. Därför känns det extra surt att den assisterande domaren på bortre sidan tycks befinna sig i samma sömntöcken som KAIK-spelarna. Visst kan man se fel från bänken, men när fotbollsåskådare som står i linje bestämt hävdar att redan den första passningen är offside och att den andra, fram till öppet mål, slås när spelaren befinner sig två till tre meter på fel sida, är beslutet svårt att acceptera. Någon bättring från vår sida blir det dock inte. En av KSK:s mittfältare tillåts sno bollen på mitten, kliva fram några steg och panga in 2–0 från långt håll. Först under den sista kvarten av första halvlek börjar vi få grepp om spelet, och med lite tur känns en vändning fortfarande möjlig.

I andra halvlek mobiliserar vi mer kraft och får en bra period med flera fina anfall, där vi spelar oss fram till lovande positioner via kanterna. Bentholm får ett gyllene läge framför ett helt tomt mål, men bollen kommer något högt och avslutet går över ribban. Kort därefter hamnar vi snett i hemjobbet. En lång boll rinner igenom, KSK gör 3–0 på friläget och matchen känns mer eller mindre avgjord. När 4–0 sedan kommer är vi återigen rörande överens om att det är offside, även om situationen den här gången ligger inom felmarginalen och den assisterande domaren kanske har rätt.

Till slut trycker Konrad dit ett mål och bryter åtminstone den långa måltorkan. Någon större glädje blir det dock inte tal om.

Det mest bekymmersamma är inte siffrorna i sig, utan att vi gör matchen enkel för KSK. De behöver varken spela sig igenom oss eller skapa ett stort antal chanser; i stället bjuder vår svaga press, våra bolltapp och vårt passiva duellspel på avgörande lägen. Inför matchen såg djupledsbollarna mot deras snabba forward ut som det största hotet, men Wille Lövgren neutraliserade dem genom att vinna varje löpduell och var den enda KAIK-spelaren som kunde kvittera ut godkänt i dag. När vi ändå släpper in fyra mål visar det att problemen uppstod på andra håll och att förlusten framför allt berodde på vår egen prestation.

Vi känner verkligen att vår offensiv har lidit av att vi åkt på så många långtidsskador på viktiga offensiva spelare. Hemma mot Ericsberg visade vi dock att det går att skapa målchanser, och vi måste verkligen samla ihop oss nu och visa att det vänder om vi hittar tillbaka till spelet från de tidigare matcherna, där hela gänget varit taggat och påkopplat. Då gör vi några enkla mål och får självförtroende igen. På lördag kommer Södra på besök till Stalls Backe, och då ska vi efter en bra träningsvecka visa att det finns betydligt mer att ge än vi visade i söndagens match.

1-0 14:e min KSK

2-0 27:e min KSK

3-0 67:e min KSK

4-0 73:e min KSK

4-1 85:e Konrad Emanuellsson ass Olof Hammarström 

Varning Konrad Emanuellsson