I våras förlorade vi alla tre derbyna och förlängde förlustsviten till fyra matcher efter en övertidsförlust mot Eskilstuna Södra, laget med det härliga smeknamnet ”Prinsens lag”. Nu är föreningen inte riktigt på samma plats som på 90-talet, då man var ”runner up” efter de stora lagen i Eskilstuna, med några minnesvärda matcher mot KAIK i division 4 på sin väg upp mot halveliten innan man föll tillbaka och lade ned verksamheten under flera år.

Nu har man varit igång med seniorverksamheten i några år, och inför dagens match stod vi båda på 20 poäng. Det var därför en riktigt viktig match i bottenstriden. Vinnaren skulle få ett bra läge inför de tre sista omgångarna, medan förloraren riskerade att dras in ordentligt i bottenstriden. Vi var verkligen beslutsamma att det under hösten inte fick bli en fjärde förlust i rad.

Vi gjorde en svag insats i förra matchen mot KSK, medan de två matcherna dessförinnan var rätt okej men tama framåt. Precis som i våras verkar derbyförlusterna ha satt sig i huvudet, och när flera av våra bärande spelare är borta för säsongen är känslan att många blir rädda för att misslyckas. Det leder till alibispel, där man lämnar över ansvaret till någon annan. För få tar egna initiativ för att skapa övertag på planen.

Planen inför matchen var att få ihop försvarsspelet på samma sätt som mot Banadir, men att nu, mot ett lite svagare motstånd, kunna ställa om via kanterna. Vi inledde matchen perfekt enligt plan, vilket inte direkt har varit fallet i alla matcher. Vi lät Södra hålla i bollen, och de hanterade den i lågt tempo, vilket gjorde att vi enkelt kunde stoppa de längre uppspelen när de kom. Efter cirka två minuter ställde vi om för första gången och var nära ett friläge. Nästa gång vi vann bollen fick Ibbe tag på den och slog en något knapp passning till Edvin, som ändå hann före och kunde placera in 1–0.

Halvleken fortsatte i stort sett på samma sätt. Vi hade inga problem att freda oss mot deras långsamma speluppbyggnad, som ofta avslutades med en längre boll som backlinjen enkelt kunde slå bort. Däremot lyckades vi själva slarva några gånger, så Södra fick två–tre riktigt farliga chanser trots att vi egentligen hade löst situationerna. Vi räddades av ribban vid ett tillfälle och av lite svaga avslut vid något annat.

Vi var fortfarande farliga i omställningarna och skapade några bra chanser, men det dröjde till den 27:e minuten innan det ringde igen. Efter en kamp på mitten fick Jakob fram bollen, avancerade och drog på. Från bänken kändes det lite väl tidigt, men skottet var välplacerat och gick in via stolpen. Resten av halvleken kändes riktigt bra, och vi hade god kontroll.

I andra halvlek föll dock spelkvaliteten rejält, och underhållningsmässigt var det nog en av säsongens svagare matcher. Vi vann bollen många gånger, men det blev ständigt felval eller dåliga passningar. Södra kändes inte särskilt farliga, men från bänken var man förstås livrädd för att 2–1-målet skulle komma och göra oss ännu mer stirriga. Det kom också i den 89:e minuten. De slog in en straff efter att domaren bedömt situationen som hands. På högsta nivå ser vi hur olika situationer kring hands bedöms, och det är inte lätt att hänga med. Den här gången kändes det som en kompensation, eftersom hela Södras bänk några minuter tidigare gick i taket när Lövet perfekt bröt ett Södra-anfall där spelaren föll ordentligt, och domaren helt rätt friade.

Hur som helst åkte vi på det som kändes som vår hundrade straff emot i en bedömningssituation, och vi hade bara ett mål att gå på. Vi hanterade dock detta rätt bra, men borde förstås ha stängt matchen under de sista fem minuterna som spelades. Då hade vi två kontringar där vi fick gott om tid att lägga in 3–1. Nu får vi i stället nöja oss med att vi vann och tog tre poäng. Vi har fått några poäng till att gå på, och det är ytterligare lag som måste passera oss för att vi ska hamna i en riktigt tuff nedflyttningsstrid. Samtidigt får vi inte tro att det är klart, för det är mycket möjligt att vi kommer att behöva tre poäng till. Det ska vi se till att lösa redan på måndag när vi ställs mot Högsjö U. Det är alltid lurigt med matcher, framför allt borta mot U-lag, eftersom de ofta kan ställa upp med betydligt starkare trupper. Högsjö hade en stark trupp på Stalls Backe, och då vann vi ändå, så det är bara att köra på i veckan så att vi är på tå igen.

1-0 Edwin Bentholm assist Ibrahim Alalloush 5:e minuten

2-0 Ibrahim Alalloush assist Jakob Lagerbäck 27:e minuten 

2-1 Södra FF straff 89:e minuten 

Inga varningar. 

Det var mycket som talade emot KAIK inför helgens drabbning med KSK U. Efter fem derbyn står vi fortfarande utan poäng mot våra antagonister inom kommungränsen. Dessutom har konstgräs knappast varit vårt favoritunderlag, och än en gång flyttades matchen från en strålande gräsmatta till en supertrist konstgräsplan. Samma sak hände tre gånger förra året: vi trodde att vi skulle få spela på fina arenor runt Nyköping men hamnade på trista Rosvalla och svarade inte direkt för några minnesvärda insatser. Den här gången gick flytten från Backavallen A till Backavallens konstgräs, vilket förstås inte är en lika stor försämring, men ändå trist. När domaren blåste igång såg det också ut som en ointressant försäsongsmatch. Bollmottagningarna och passningsspelet var svaga, men framför allt saknades den fighting spirit som krävs i duellerna.

Vi kommer inte upp i press och får överhuvudtaget inte tag i bollen. Trots KSK:s stora bollinnehav lyckas vi åtminstone begränsa deras målchanser. Därför känns det extra surt att den assisterande domaren på bortre sidan tycks befinna sig i samma sömntöcken som KAIK-spelarna. Visst kan man se fel från bänken, men när fotbollsåskådare som står i linje bestämt hävdar att redan den första passningen är offside och att den andra, fram till öppet mål, slås när spelaren befinner sig två till tre meter på fel sida, är beslutet svårt att acceptera. Någon bättring från vår sida blir det dock inte. En av KSK:s mittfältare tillåts sno bollen på mitten, kliva fram några steg och panga in 2–0 från långt håll. Först under den sista kvarten av första halvlek börjar vi få grepp om spelet, och med lite tur känns en vändning fortfarande möjlig.

I andra halvlek mobiliserar vi mer kraft och får en bra period med flera fina anfall, där vi spelar oss fram till lovande positioner via kanterna. Bentholm får ett gyllene läge framför ett helt tomt mål, men bollen kommer något högt och avslutet går över ribban. Kort därefter hamnar vi snett i hemjobbet. En lång boll rinner igenom, KSK gör 3–0 på friläget och matchen känns mer eller mindre avgjord. När 4–0 sedan kommer är vi återigen rörande överens om att det är offside, även om situationen den här gången ligger inom felmarginalen och den assisterande domaren kanske har rätt.

Till slut trycker Konrad dit ett mål och bryter åtminstone den långa måltorkan. Någon större glädje blir det dock inte tal om.

Det mest bekymmersamma är inte siffrorna i sig, utan att vi gör matchen enkel för KSK. De behöver varken spela sig igenom oss eller skapa ett stort antal chanser; i stället bjuder vår svaga press, våra bolltapp och vårt passiva duellspel på avgörande lägen. Inför matchen såg djupledsbollarna mot deras snabba forward ut som det största hotet, men Wille Lövgren neutraliserade dem genom att vinna varje löpduell och var den enda KAIK-spelaren som kunde kvittera ut godkänt i dag. När vi ändå släpper in fyra mål visar det att problemen uppstod på andra håll och att förlusten framför allt berodde på vår egen prestation.

Vi känner verkligen att vår offensiv har lidit av att vi åkt på så många långtidsskador på viktiga offensiva spelare. Hemma mot Ericsberg visade vi dock att det går att skapa målchanser, och vi måste verkligen samla ihop oss nu och visa att det vänder om vi hittar tillbaka till spelet från de tidigare matcherna, där hela gänget varit taggat och påkopplat. Då gör vi några enkla mål och får självförtroende igen. På lördag kommer Södra på besök till Stalls Backe, och då ska vi efter en bra träningsvecka visa att det finns betydligt mer att ge än vi visade i söndagens match.

1-0 14:e min KSK

2-0 27:e min KSK

3-0 67:e min KSK

4-0 73:e min KSK

4-1 85:e Konrad Emanuellsson ass Olof Hammarström 

Varning Konrad Emanuellsson 

Fotboll är i grunden ett enkelt spel. Det lag som gör flest mål är bäst och vinner matchen. Efter tisdagens derby mot Ericsberg vill man gärna förklara bort förlusten med att vi hade så många målchanser och borde ha vunnit, men tyvärr är målchanser bara en del av spelet. Vi var kanske bättre i spelet ute på planen, men vi var inte tillräckligt bra i straffområdet, och det är ofta den kvaliteten som avgör om man får några poäng.

Vi hade för dagen flera rutinerade spelare borta av olika anledningar, främst i de offensiva leden. Det gjorde att vi var lite svagare fysiskt sett, men samtidigt hade vi mer spring i benen. Våra yngre spelare visade att vi kunde spela bort motståndarna när vi fick utrymme.

Båda halvlekarna hade en tydlig skepnad: Ericsberg vann betydligt mer boll i början av respektive halvlek, fick tryck på oss och orkade stänga av våra anfall så att vi blev låga. I takt med att de inte längre orkade sätta någon vidare press kunde vi däremot spela oss ur situationerna och fick mer och mer att säga till om ju längre varje halvlek rullade.

I första halvlek skapade vi några bra chanser under sista kvarten, men vi var också lite oskickliga när vi inte gick på skott utan ville spela oss hela vägen fram. Då tappade vi de bästa lägena, och skotten blev inte bättre än att deras målvakt kunde rädda. Vi är inte helt nöjda med domarens nivå för varningarna i första halvlek, då vi åkte på två stycken medan de fick noll trots två rejäla kapningar och några situationer till där det kunde ha bedömts annorlunda. De hade vid några rättmätiga gula kort inte haft möjlighet till de taktiska varningar som de tog sista 25 minuterna, då domaren knappt hade stoppat ned kortleken innan den kom upp igen efter ett gäng tröjdragningar.

Den andra halvleken inleddes annars likt den första då Ericsberg var det bättre laget men nu hade vi betydligt fler bollvinster men vi hade förskräckligt svårt att spela ut den första bollen efter bollvinst på en spelare med fart och yta. Oftast hamnade bollen åter till en Ericsbergsspelare. Lagom när vi som i första halvlek började ta över spelet får de en hörna som dimper ned strax före mållinjen och egentligen rensas den nog på en Ericsbergsspelare men domaren har noterat det som självmål. Oavsett vad var det verkligen ingen skörd av att Ericsberg spelade bort oss. Vi visar dock precis som mot Banadir att viljan är det inte något fel på. Vi skapar många bra möjligheter  men effektiviteten är inte riktigt hundra. Vi får dock ett gyllene läge då Edwin blir dragen i armen när han är på väg förbi och helt plötsligt har vi under denna säsong fått två straffar. Tyvärr räddar målvakten straffen och trots att returen ger oss ett ännu bättre läge för mål hamnar bollen på något sätt över ribban.

Ericsberg kontrar farligt några gånger när vi trycker på men det är vi som driver matchen sista kvarten. När sedan Ericsberg får ett hårt dömt direkt rött med 10 kvar så får vi kvar bollen på ett bättre sätt. Fortfarande saknar vi lite ”killerinstinkt” så trots bra lägen blir avsluten inte bättre än att Ericsbergs duktige keeper räddar allt och precis som i fredags slutar derbyt med en 0-1 förlust. Denna gång har vi betydligt mer chanser och mer kontrollerat spel. I fredags var ändå känslan att trots att vi mycket väl kunde fått en poäng så var Banadir det bättre laget men på tisdagskvällen var i alla känslan i KAIK lägret att vi var värda mer än 1 poäng men som jag inledde, gör man inga mål är det omöjligt att vinna.

Det är många som gör bra prestationer och ingen viker ner sig, men vi måste ta för oss lite bättre i anfallspositionerna så att vi kommer till mer centrala avslut och avslutar vid fler tillfällen. På söndag är det dags för KSK. Det är väl inte så stort hopp om att våra skadade offensiva spelare är tillbaka, men vi får ösa på och på ett ännu bättre sätt skapa fler lägen. Då kommer vi göra fler mål och vi får hoppas att det är vår tur att få lite medstuds när lägena uppstår.

0-1 57:e min Ericsbergs GoIF

Varningar Fredric Oreskovic, Edwin Bentholm och Roger Hovsby ett solkart gult kort i backen upp till omklädsningsrummet i paus 

Efter en lång sommar med extremt torrt väder och ojämna vattenleveranser från Stalls Backes vattensprinklersystem har vi haft hårda planer att träna och spela matcher på. På vissa delar har bollen rullat snabbare än på de sämsta konstgräsmattorna. Nu är dock hösten här, och på fredagskvällen var det dags för den första riktigt ”köttiga” höstmatchen. Den torra mattan var utbytt mot en höstig mjuk gräsplan men helt utan pölar. Det var tungsprunget och chansartat efter att det regnat mer under en eftermiddag än under flera månader.

Motståndare för dagen var Banadir, som är i bäst form i hela serien och kommer in i den här matchen med en 7–0-seger mot serieledarna Näshulta. När dagens domare blåser igång matchen är det tydligt att hemmagrabbarna har viljan att ge Banadir en riktig kamp, men också att det är lite räddhågset och att vi är lite svagare i duellspelet. Vi hamnar gång på gång i svåra situationer efter att en spelare vill bli av med bollen och lämnar över den till en kompis som har en ännu svårare situation, vilket ger Banadir bollvinster och omställningslägen. När vi kommer in i matchen blir det bättre och bättre, men vi har fortfarande svårt att skapa ordentliga lägen.

Banadir får efter drygt tio minuter en frispark från säkert 30 meter. Man blir nästan förvånad när deras mittback ställer upp för skott, men han får en rejäl träff som wobblar och får den förrädiska studsen strax före målet. Wille har händerna på bollen, men får inte ut den längre än att den går via stolpen och in.

Målet gör dock att Banadir snarare går ned i tempo, och vi får lättare att hålla ordning på dem och får mer tid med bollen. Man får ärligt säga att det inte blir en underhållande match med en massa individuella prestationer, utan i stället många dueller och en vansinnig mängd passningar från båda lagen som fastnar på respektive backlinje.

Efter att ha samlat ihop oss i paus går vi ut till en andra halvlek med coachens ord om att vi måste våga mer, stå högre för att vinna boll och leverera bättre passningar när vi får lägen att kontra. Hemmaspelarna levererar den ena delen. I inledningen av halvleken har vi fyra bra bollvinster centralt i banan, där Banadir är oorganiserade och vi kliver på i helt rätt lägen. Den viktigaste delen är dock inte på plats: passningarna är antingen för långa eller går direkt på deras mittback. Vi lyckas egentligen inte skapa någon riktigt målchans, förutom när deras målvakt tappar bollen och vi får mer eller mindre öppen kasse. Då är vi lite för ivriga, och bollen smiter utanför stolpen.

Tiden rinner ut och vi åker på ännu en uddamålsförlust mot Banadir. Vi kan inte hävda att vi var det bättre laget som mest förtjänade de tre poängen. De var det bättre laget som med bättre fysisk vann betydligt mer dueller hade mer ordnat spel men vi gör en riktigt bra försvarsinsats och de skapar egentligen inte några chanser efter eget spel. Förutom det lite slumpmässiga frisparksmålet har de 3-4 hörnor som är farliga men ingen spelsekvens som avslutas med något farligt skott. Med lite flyt så hade vi kunnat få en poäng men samtidigt så skapar vi egentligen bara en målchans som orsakats av ett målvaktsmisstag av Banadir så det är förstås inte något rån vi blev utsatta för.

Vi ska inför Ericsbergsmatchen ta med oss ett riktigt bra försvarsspel där Wilhelm Lövgren Olovsson var bäst på planen men även övriga backlinjen gjorde riktigt bra individuella prestationer. Aras Hatto från juniorlaget gör ett strålande inhopp och visar att man inte behöver vara störst och starkast för att vinna dueller.  

0-1 Banadir 11:min 

Varning Konrad Emanuellsson 

Inför matchstart var det flera på läktaren som kommenterade det faktum att dagens gäster, IK Standard, såg mer ut som KAIK än KAIK själva, som nu har spelat några år i svarta tröjor. Dagen till ära var värmen tillbaka, vilket var behagligt. Nackdelen är gräsmattan, som behöver vatten. Även om det nu kommer vatten till spridarna kan täckningen beskrivas som i det gamla Comviq-skämtet. Stora ytor täcks inte när vattenspridarna inte fungerar som de ska, och stora partier av gräsmattan är sönderbrända. Underlaget är hårt och bollen har inget ”rullmotstånd”.

Vi slog Standard borta efter en stark inledning av matchen, och det såg likadant ut den här gången. Edwin Bentholm var verkligen vaken och stack fram både huvud och ben på två inlägg från Joel Söderberg. Innan tio minuter hade gått ledde vi med 2–0. Vi hade lite problem med balansen och lät Standard få tid att lägga bollar bakom backlinjen, vilket gjorde att vi ofta hamnade utan ordentligt djup. Senare i matchen skulle det visa sig att detta problem ökade. I början klarade vi oftast av att korrigera genom att få ned någon spelare, eller genom att deras tajming inte var perfekt. Efter 13 minuter fick de dock ett läge och gjorde 2–1. Vi slog tillbaka nästan direkt när Max Andersson var påpasslig efter att Besnik kommit runt på kanten, och Max placerade den lösa bollen i nät.

Under de sista tio minuterna syntes det tydligt att när vi tappade positionerna på planen blev vi oerhört långa. Det blev en jobbig period fram till pausvilan, men vi klarade oss utan att släppa in något mål.

I andra halvlek kom vi ut som ett nytt lag och dikterade helt villkoren under de första tio minuterna, samtidigt som vi skapade två bra lägen. Vad som sedan skedde är nästan oförklarligt. Vi hamnade verkligen i samma problem som vi hade stundtals i första halvlek, och Standard tog chansen. På fem minuter släppte vi in tre nästan identiska mål, där de löpte i djupled och slog en längre boll. Helt plötsligt stod det 3–4. När vi ändå gjorde 4–4 genom Konrads cykelspark, om än kanske inte estetiskt perfekt utförd, trodde man att det kanske kunde bli ännu en vändning. Vi släppte dock in ännu ett identiskt kontringsmål till 4–5. Standard var inte särskilt stabila, så vi skapade ändå två riktigt bra lägen till. Men när de gjorde 4–6 mot ett tröttkört hemmalag blev det för jobbigt, och vi mäktade inte med någon ny vändning.

Den här förlusten känns verkligen onödig och riktigt jobbig. Vi gör en svag andra halvlek och dagens debutant, Eddie Karlsson blir lämnad ensam vi flera tillfällen. Eddie gör en riktigt bra insats men i andra halvlek ställs han varje gång mot hel fristående Standardspelare och man måste ge dem att de hade betydligt mer kyla i sina lägen jämfört med första då Eddie räddar två frilägen. Det blir extra surt då förlusten kommer mot ett mittenlag med nästan lika många poäng som oss. Det hade varit så värdefullt att få med sig en trepoängare. Vi har haft en riktigt svag inledning på hösten vad gäller spelarnas tillgänglighet, vilket, liksom förra året, medför att lagspelet blir lidande. Vi får djupa svackor i matcherna och tappar helt ”shapen”, samtidigt som vi spelar fin fotboll under andra perioder.

Det finns inte mycket annat att göra än att få tillbaka så många spelare som möjligt och gemensamt höja tempo och nivå på träningarna. Då spelar vi oss upp i form och ser till att hålla oss på den övre halvan av serien.

1-0  Edwin Bentholm, assisterad av Joel Söderberg, 5:e min

2-0 Edwin Bentholm, assisterad av Joel Söderberg efter hörna, 9:e min

2–1 IK Standard, 14:e min

3–1 Max Andersson, assisterad av Besnik Hyseni, 24:e min

3–2 IK Standard, 55:e min

3–3 IK Standard, 57:e min

3–4 IK Standard, 58:e min

4–4 Konrad Emanuellsson, assisterad av Joel Söderberg efter hörna, 63:e min

4–5 IK Standard, 69:e min

4–6 IK Standard, 76:e min

Varningar: Robert Sardi, Robin Gustafsson och Konrad Emanuellsson.